Att ens börja tänka på hur många hammarslag det behövs för varje varv jag driver (slår med hammaren) får mig att fokusera på fel sak
Istället är det ett väldigt metodiskt arbete där känslan av hur hårt materialet är (har jag glödgat, värmt upp det tillräckligt) och hur materialet rör sig för varje slag som jag slår är det viktiga. Började fundera på hur jag egentligen gör. Kom fram till att jag är tvungen att vara närvarande i varje slag för att parera hur silvret rört sig tidigare och hur jag vill att det skall röra sig nu.
Här har jag ett antal bilder, det är inte från varje varv. Mellan varje varv glödgar jag silvret så att det blir mjukt igen (det blir hårt efter drivningen). Att materialet blir hårt där jag slagit är också det som gör att det går att driva. Jag tar stöd mot den hammrade ytan och slår det mjuka silvret innåt, mot luft.
Den sista bilden är ungefär där jag är just nu, jag jämnar ut alla veck med en slät blank planneringshammare. Först med tyngre hammare och slag, sedan med en lättare. Facetterna som slagen bildar (om det är optimalt) spänner plåten utåt. Silverkålen växer, blir större för varje planneringsomgång. För mig känns det som att långsamt blåsa upp en silverballong.
Fast det är det förstås inte. Det här är min första beställning av en Äggskål. Silverskålen som vann Design S Award 2014, kategori Konsthantverk.
Den skall jag leverera om någon vecka med en silvervisp såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar